Psykelsemester: Etapp 12: Umeå

Det här är en konversation som utspelade sig mellan oss när vi precis hade börjat planera cykelsemestern:

- Viktor: Tror du att vi kommer att landa på under 10 000 per skalle för semestern? Jag tror det är möjligt. Kanske.

- Eric: Nja, men 15 000 borde gå. Tänk på att cykeln går på minst 6 000 och att vi ska äta och bo under resan också.

Hehe. Så unga och naiva. Vi har blåst förbi 15 000kr-gränsen för längesen. Med råge. Vi har inga exakta siffror för vad allt har kostat än så länge, men magkänslan säger oss att det är kring 30 000kr, om inte mer. Per skalle. Vi vet inte riktigt om vi ska skratta eller gråta. För 30 000kr kan man göra hur mycket kul som helst. Du får en fin SAAB 9-5 för 30 000. Du kommer säkert till Thailand och tillbaka, och har massor av pengar över. Vi har cyklat 130 mil i blod, svett och tårar. Hm. Makes you wonder.

Hur som helst, nog om det. Det här är ingen ekonomiblogg! Sånt får man läsa om på annat håll. Idag har vi cyklat norrut från Umeå till Bygdsiljum. Den ursprungliga planen var Burträsk, men av två anledningar så valde vi istället Bygdsiljum. Ett: om vi åker via Burträsk så kan vi inte ta den kortaste vägen till Skellefteå utan en omväg på ett antal kilometer. Två: det fanns inga lediga stugor i Burträsk. Burträsk, ostrikets metropol! Hur kan det komma sig att det var fullbokat där tro? Jo, just nu är det Burträsk marknad vilket tydligen är en folkmagnet utan dess like. Whaddayaknow.

Likt gårdagen så gjorde vi dagens första stopp redan efter 2-3km. Gårdagens avsteg från normen rättades till, och nu var vi åter på kanelbullespåret. Vi gillar bullar helt enkelt. På OK i Ersboda blev det alltså varsin kaffe och kanelbulle. Skönt med rutiner.

De första 2-3 milen norrut från Umeå gick som på räls. Medvind, superbra cykelväder och bra underlag gjorde att den här sträckan avverkades på rekordfart. Här gjorde vi dagens andra stopp, på ICA i Bodbyn. Som ni ser hade dem Angry Birds-läsk, ett givet köp. Efter noggranna överläggningar och hårda debatter kan vi sätta vår seal of approval på den.

Därefter blev det lite tyngre. Vinden vände en aning och underlaget blev sämre. Längs den här vägen träffade vi på solklara kandidater till det framtida TV-programmet "Sveriges slöaste vägarbetare". Vi hade cyklat flera kilometer på en väg där det var uppsatt vägarbetesskyltar utan att ha sett till en enda vägarbetare. Till slut skymtades två orangea prickar vid horisonten. Vi kisade litegrann, och visst fan, där stod två vägarbetare. När vi kom fram på samtalsavstånd så såg vi att de stod och tittade på något vid vägkanten. En av dem stod och petade med en pinne på en huggorm medan den andre tittade på. Vi växlade några korta ord, och sen trampade vi vidare. Vi kan bara gissa hur länge de hade stått och petat på huggormen, och om vi ska fortsätta spekulera så tror vi inte att arbetet återupptogs inom den närmsta tiden. Humor.

Dagens tredje stopp blev Brittans café i Åkullsjön, och precis när vi gick in för att ta en kaffe så började det regna. Typiskt. Vi litar inte längre på väderleksrapporterna, det skulle ju faktiskt inte regna idag! Nåväl, vi passade på att ta en till kaffe på Brittans café och väntade ut regnet. Som sällskap satt vi och pratade strunt med vad vi bara kan anta var småortscelebriteten Brittan själv. Kors i taket!

Till slut slutade det i alla fall att regna och vi hoppade upp på cyklarna igen. Nu var det bara någon enstaka mil kvar till Bygdsiljum! Väl framme i Bygdsiljum så började vi leta efter campingen, ett projekt som skulle visa sig vara långt svårare än vad vi hade trott. Vi hamnade på en grusväg som ledde till vad vi i efterhand förmodar är en vintercamping av något slag, då den låg alldeles bredvid en skidbacke. Vi gjorde ett lappkast med cyklarna och cyklade tillbaka samma väg vi hade kommit.

Nu letade vi lite bättre på internet och lyckades faktiskt hitta ett telefonnummer till campingen i Bygdsiljum. Vi ringde. Inget svar. Vad i självaste... Vi cyklade tillbaka in till centrala Bygdsiljum. Där, på en husvägg till vad som såg ut att vara en restaurang, stod det printat "Sommarcamping". Bingo! Vi gick in och frågade om det var dem som hade hand om campingen. Det var det inte. Men, frukta inte! Tanten i kassan frågade om jag hade rätt telefonnummer. Jag visade henne det numret jag hade ringt. Hon skakade på huvudet och gick in bakom kassan. Hon kom tillbaka med en lapp med ett annat telefonnummer på. Vilken tur!

Precis när vi kom ut därifrån ringde det på min telefon. Ett obekant nummer. Jag svarade. Det var en tjej som ringde från campingen! Halleluja! Äntligen har vi fått tag på dem! Det visade sig vara en väldigt liten camping utan någon egentlig reception, utan tjejen skulle komma dit och visa oss hur vi kom in i servicehuset och lite sådant. Vi fick anvisningar för hur vi skulle ta oss dit, och väntade i några minuter. Till slut dök en bil upp, och vi betalade för oss och fick en nyckel till servicehuset. Campingen här har dock inga stugor, så inatt är vi tillbaka i tältet. Förhoppningsvis för sista gången...

Nu är det bara tre etapper kvar innan vi är hemma! Byske - Piteå - Luleå. I Byske har vi redan bokat en tvåbäddsstuga, och i Piteå ska vi sova hos Erics moster. Sen, nästa natt, sover vi hemma. Home sweet home. Gissa om vi längtar!

Och jo, såhär ser en Dollyburgare ut på Westmans i Bygdsiljum: