måndag 1 juli 2013

Etapp 9: Kramfors - Själevad


Dagens etapp började där den förra slutade. Kramfors. I vanlig ordning steg vi upp strax efter 06:30 (lite måste man ju få snooza?), käkade frukost och hoppade upp på sadlarna. Vi styrde kosan nordvästerut längs väg 90 i cirka 2 mil tills vi kom fram till en ort vid namn Bollstabruk. Där tog vi av österut, och strax därpå gjorde vi dagens första stopp i en liten, liten ort som hette Nyland. I vanlig ordning tog vi varsin kaffe med kanelbulle. Smaskens! Så långt hade allt gått bra, vi hade avverkat lite drygt 2 mil, det var fint väder och vi hade vinden i ryggen. De 2 milen vi hade i benen kändes knappt alls.

Kort efter Nyland passerades en till milstolpe: nu är vi norr om Ångermanälven. Feels good!



Direkt efter bron (notera svanen på den andra bilden!) svängde vi av västerut igen, och följde Ångermanälven i någon mil tills vi kom fram till en ännu mindre ort, en ort som hette Undrom. Där fanns Handlarn, så där passade vi på att köpa lite mer mat. Bröd, bananer, pålägg och ananaskonserv som vi tänkte lyxa till det med någon dag framöver.

I Undrom styrde vi återigen kosan österut en liten bit innan vi svängde höger ut på väg 335 som vi sedan skulle följa hela vägen till dagens slutdestination. Hittills hade allt gått nästan för bra för att vara sant. Vi hade avverkat ungefär 4 mil med en snittfart på ofattbara 22km/h, och vi var båda ovanligt pigga i benen.

Sa jag för bra för att vara sant? Det var det. I nästan samma ögonblick som cykeldäcken nuddade vid asfalten på väg 335 så slutade fru fortuna att le mot oss. Helvetets portar öppnade sig, ut tittade Belsebub och Höga Kusten visade sitt rätta jag. Allt detta samtidigt som någon öppnade Pandoras ask och släppte lös alla möjliga och omöjliga flygfän som finns. Det finns inte ord för att beskriva den ilska, förtvivlan och panik vi har känt under dagens cykling, men låt oss försöka.

Väg 335 - the highway to hell - kan egentligen beskrivas med några få enkla ord: backigt, blåsigt, insekter. Lägg till en varm sommardag, när svetten dryper och det är flera mil till närmsta vattenhål. Alla dessa saker kombinerade betyder att medans man cyklar i en uppförsbacke som kan mäta sig med Himalaya (vilket är jobbigt i sig), så har man tack vare den svaga medvinden inget luftmotstånd. Det betyder att man inte får den svalka som man normalt sett får av vinden när man cyklar, men det betyder även att alla världens insekter med lätthet kan flyga precis framför näsan på dig. Det är ett problem om man, som vi, är livrädda för flygande insekter av större modell. Panikångest är nog ordet vi letar efter här. I en uppförsbacke är det jättejobbigt att cykla ifrån flygande insekter, och eftersom vi cyklade längs the highway to hell - väg 335 - så fanns det gott om uppförsbackar. Och det var både jobbigt och traumatiskt för oss.


Längs väg 335 var det även ovanligt dåligt med civilisation. De första 3-4 milen såg vi inte ens till ett enda hus. Inte så konstigt egentligen, för vem fan vill bo där på ren svenska? Vi kunde alltså inte stanna till på ett fik eller fylla på vatten på vägen. Tråkigt. Jag tror dock att vi lyckades hitta den enda relativt insektsfria platsen längs hela väg 335 när vi väl stannade till och åt en snabblunch. Då var livet faktiskt rätt bra igen.


Hur som helst, nog med whinande för idag. Ja, vi har haft det jävligt idag, men det är ju samtidigt ganska självvalt. Till slut närmade vi oss civilisationen igen, och bara någon mil från Själevad hittade vi slutligen ett cafe längs vägen. Kaffe, fikabröd och en kall Fanta satt alldeles förträffligt efter många timmar i solen. På väg därifrån kom semesterns andra SPD-vurpa, och återigen var det Viktor som stod för underhållningen. Det gick dock förhållandevis bra för mig (inget blodvite), men inte för cykeln skulle det visa sig. 

Eric märkte snart att mitt bakhjul wobblade en del, och när vi sedan stannade och tittade efter så visade det sig att en eker hade gått av. Nåja, vi cyklade vidare till campingen.

Väl framme så började vi googla efter cykelhandlare i Örnsköldsvik. Planen var att vi skulle köpa en eker och själv byta ut den. Hur svårt kan det vara? Jag cyklade den knappa milen in till stan och tillbaka för att få tag på en reserveker. Väl tillbaka på campingen så visade det sig vara mycket svårare än vi hade förväntat oss att plocka isär bakhjulet för att komma åt att byta ekern. Nu ska vi sova på saken ifall vi ska ta cykeln till en verkstad imorgon som kan göra klart jobbet åt oss, eller ifall vi ska cykla på utan en eker.

Nu börjar vi närma oss slutet på det här maratoninlägget, hoppas nån orkar läsa allt det här! Det är egentligen bara en sak till vi vill nämna innan vi avrundar. När vi höll på att försöka byta ekern så kom det fram två nyfikna herrar som visade sig vara engelsmän. De hjälpte till så gott de kunde med lite tips och råd, och de var allmänt trevliga. Vi pratade lite med dem, och de bjöd över oss på lite kall dryck till deras husbilar. Vi satte ihop cykeln igen och gick över dit. Det visade sig att en av dem var gift med en svensk kvinna, och nu var de på husbilssemester i Norden. Mycket, mycket trevliga!

Dagens etapp i siffror!

Längd: 94,3km (plus 18km för Viktor som cyklade och köpte eker!)
Tid effektiv cykling: 4h 33min
Medelhastighet: 20,7km/h

Dagens...

Dagens Happy Meal: Nu var det Erics tur att käka en tartar-fluga!
Dagens ortnamn:

Dagens kortaste ortnamn:

Dagens ord: @&#}#*^[%! (censurerat, for your convenience)
Dagens hatobjekt: Väg 335. Ingen tvekan.
Dagens milstolpar: Ångermanälven, och två kommungränser. Först Sollefteå och sedan Örnsköldsvik. Huzza!

1 kommentar:

  1. Viktor, jag lånar dina hörlurar som ligger på ditt skrivbord!

    SvaraRadera