Etapp 14: Byske - Piteå

Eftersom att dagens etapp mellan Byske och Piteå bara var 6 mil så beslöt vi att ta lite sovmorgon imorse. Strax före åtta var  vi uppe och gjorde oss kaffe och två Nutellamackor.

Nu så är det ju så att det här var sista gången vi spenderade natten på en camping. Det betyder att i Piteå, när vi sover hos Erics moster, så behöver vi inte hålla oss med egen frukost. Efter att vi hade tagit oss två mackor var och brett dem med Nutella så var det fortfarande massor kvar i burken. Vi bredde på ytterligare ett lager Nutella, ingen idé att snåla här inte! Nu hade vi nästintill centimetertjockt med Nutella på våra mackor. Living the dream (of a seven year-old)! När mackorna var uppätna tittade vi ner i Nutellaburken igen. Massor kvar. Viktor tog sin spork i högra handen, Nutellaburken i den vänstra och började äta. Next stop: Diabetesville!

När vi hade ätit upp allt och slängt det vi inte längre behövde så städade vi snabbt ur stugan och hoppade upp på cyklarna. Ingen tid att förlora! Vi kände dock direkt att det här skulle bli en slitig dag, trots att det bara var totalt 6 mil. Kraftig motvind från nordväst redan från första början. Vädret var dock bra i övrigt, strålande sol och knappt ett moln i sikte så långt ögat nådde. Nästan för varmt.

De första 3 milen var ganska händelselösa. Vi cyklade i motvind på en helt okej väg. Bra underlag, inte alltför kuperat och lite trafik. Strax kom vi fram till vad vi förmodar var en vägsnutt som ibland dubblerar som flygraka.

Ganska kort därefter så kom vi fram till en pyttepytteliten ort som hette Ålund. Den här pyttepyttelilla orten hade ett cafe längs vägen vi cyklade. Där slank vi in och tog varsin kaffe och... äppelmosmunk. De hade inga kanelbullar. :(

Efter ett tag kom det in två nyfikna gubbar och en nyfiken gumma som ville prata lite cykling. Vi snackade lite cykling med dem och kort därpå var vi tillbaka på vägen mot Piteå.

Där, på vägen mellan Ålund och Hemmingsmark, så hade vi vårat första möte med vilda djur. Det började med att vi såg två små prickar vid horisonten som vi först trodde var två andra cyklister. När vi kom närmare så insåg vi ganska fort att det inte var cyklister, utan någonting mycket, mycket värre. Vilda djur. När vi närmade oss ännu mera så kunde vi klart och tydligt se att det var två renar det handlade om, med horn och hela baletten. Hjärtat fastnade i halsgropen. Vad skulle vi ta oss till?

Ungefär 10-20 meter från renarna,

på säkert avstånd, stannade vi cyklarna. Nu började vad som kändes som en två evigheters lång staredown. De blängde argsint på oss. De stod stilla. Alldeles blickstilla. Vi blängde tillbaka, inte fullt lika argsint, utan mer rädda och med en nyans av desperation i blicken. Det var helt tyst. Det enda som hördes var vindens lek med löven i träden som låg utmed vägen. Eric stod redo, skakandes, med kniven i högra handen. De fortsatte blänga på oss, som om de utvärderade sina chanser att äta oss till lunch. Tänka sig, att det var såhär våra liv skulle sluta. Uppätna av renar blott 2 mil från Piteå. Det enda som fattades för att göra scenen komplett var soundtracket till 'Den onde, den gode och den fule'.

Eric fäktade nervöst med kniven i luften, som om det var spindelväv i luften som han försökte hugga ner. Till slut skrek han: "Kom igen då, era fula fanskap!". Det var ingen vanligt skrik. Det var fullt av desperation i rösten, och dessutom med en nästan målbrottslik skärning. Vilket genidrag det visade sig vara! Snabbare än du hinner säga "cykelsemester" lade renarna benen på ryggen, bägge åt varsitt håll in i skogen. Vilken lättnad! Vi hade överlevt denna närkontakt med vildmarken. Vi tittade upp mot varandra, jag och Eric. Våra blickar möttes. Vi nickade, och sedan fortsatte vi att cykla utan att växla ett ord. Vi visste vilken tur vi hade haft.

Efter detta var det som en dans på rosor in till Piteå stad. Snart nådde vi Blåsmark, och då svängde vi höger, österut, och fick äntligen känna vinden i ryggen. Det var gode skönt efter den episka staredownen vi just hade överlevt.

Inne i Piteå hade vi tänkt fika hos en gammal kollega. Sagt och gjort, vi letade oss fram till deras hus och där bjöd de på kaffe och... Ja just det, kanelbullar. Verkligen smarrigt! Det var de första kanelbullarna på tre dagar. Kittlade dödsskönt i kistan!

Efter det trevliga sällskapet och kanelbullarna cyklade vi vidare mot Erics moster. Där har vi sedan spenderat större delen av sena eftermiddagen och kvällen, vilket har varit helt underbart. Duschat i en riktig dusch, suttit i en riktig soffa, ätit hemlagad mat på altanen i solen och till och med åkt bil. Nu börjar vi verkligen känna smaken av seger, om vi inte redan har gjort det.

Dagens etapp i siffror!

Längd: 62,4km

Tid effektiv cykling: 3h 8min

Medelhastighet: 19,9km/h

Dagens...

Dagens nära döden-upplevelse: Renarna. No competition

Dagens lyx: Suttit i en riktig soffa, ätit hemlagad mat och åkt bil!

Dagens milstolpe: Dessa skyltar! Trodde aldrig att man kunde bli så glad av dem